Nu tänker jag dela med mig av min historia, mycket för min egen skull men också för att få förklara för alla i min omgivning om varför jag gjort som jag gjort den senaste tiden, varför jag varit så ointresserad, osocial och inte brytt mig om någonting.
Att börja från början brukar vara bra, men i det här fallet vet jag inte riktigt. Det finns två olika början, dels början på min förståelse och lösningen men sen finns det en annan början som jag har hittat nu först i efterhand. Men jag tror att vi tar det i min ordning. Början blir alltså hösten 2009.
Hösten 2009 så började jag andra året på Da Vinci-programmet i Kungälv, ett naturvetenskapligt program med lite andra idéer typ. Jag var missnöjd med allt, ingenting var kul längre och jag orkade inte bry mig om någonting. För mig själv skyllde jag allting på att jag inte längre orkade med pressen från alla andra om att jag alltid skulle prestera på topp, utåt sa jag ingenting. Jag själv trodde länge på den förklaringen, pressen blev för stor och jag tyckte inte längre att de ämnen jag läste var så intressant som jag en gång tyckt. Motivationen försvann helt. Ganska snart kom jag dock till insikt om att den mesta pressen kom från mig själv och inte från andra, men motivationen var fortfarande i botten. Det som var bra med det var att jag i alla fall kunde börja acceptera att jag inte alltid kan lyckas med allt och att det är okej att ge upp. Så med massor av stöd från Tobbe, som senare skulle bli min fantastiska pojkvän, tog jag tag i situationen, gav upp och började om från början. Jag sökte till en ny skolan, hantverksprogrammet med inriktning guldsmed i Falköping.
Jag blev egentligen inte så mycket mer intresserad av någonting av det, allt kändes fortfarande rätt dåligt, men jag fick något att se fram emot och tog mig igenom det. Under sommaren var allt så bra det kunde bli, jag och Tobbe hade äntligen kommit fram till att vi borde vara tillsammans och mer eller mindre hela sommaren spenderade jag hos honom i Boden. När hösten började närma sig flyttade jag till min helt egna lägenhet i en helt ny stad för att börja i en helt ny skola och starta om hela mitt liv till något nytt. Det var en fantastisk känsla. Det första året där, läsåret -10/-11, det var riktigt bra faktiskt, jag tror att jag hade en lite mindre svacka under vintern då jag var rätt trött och inte särskilt fokuserad. Men det märktes inte särskilt mycket alls.
I höstas började jag mitt andra och sista år där och allt var jättebra. Sen plötsligt från ingenstans försvann all ork, all lust, allt intresse, allting. Jag kom inte upp ur sängen på morgonen. Då fattade jag nästan direkt, då insåg jag att min kollaps två år tidigare inte alls bara hade haft med skolan att göra, det var bara något jag kunde ta ut allt på. Problemet satt egentligen i mig och det fanns och finns fortfarande kvar. Jag lyckades efter många om och men ta mig iväg till en läkare här i Falköping, det var värdelöst, jag fick ingen respons alls. Jag gav upp ett tag och lyckades på något sätt få livet att fungera sådär. Sen kom nästan sammanbrott, jag vägrade gå tillbaka till vårdcentralen här och åkte till mamma i Borås istället. Där fick jag träffa en jättebra läkare som verkligen lyssnade på mig och pratade med mig, vi tog lite prover och gjorde lite test men hon kunde inte säga att jag var tillräckligt dålig för att kunna ge mig något konkret. Jag försökte kämpa på, men det gick inte alls och snart började min frånvaro från skolan bli lite för hög. Jag skrev ut alla papper på min frånvaro och åkte tillbaka till läkaren i Borås (det här var för en och en halv månad sedan), nu insåg även hon att trots att jag inte riktigt nådde upp till alla hennes kriterier så behövde jag hjälp, mitt liv fungerade inte. Samma eftermiddag tog jag min första antidepressiva medicin.
För ett par veckor sedan började jag se ett positivt resultat och först då förstod jag hur mycket det här hade påverkat mitt liv, mitt humör och mina intressen. Idag mår jag bättre än vad jag gjort sen jag var 11/12 år, detta har med stor sannolikhet legat och tryckt i mig sedan dess, men det har inte varit så allvarligt innan och för mig har det blivit vardag. Idag inser jag hur mycket jag har missat på att gå runt och vara trött, ointresserad och orklös, det är hemskt! Det finns fortfarande lite problem, min kropp har inte helt ställt om och jag sover fruktansvärt dåligt, men det kan jag absolut leva med när jag i övrigt mår så sjukt bra och är glad och taggad på allt hela tiden. Nu jävlar ska jag leva!
Det blev, som väntat, ett väldigt långt inlägg men jag ville få ut allt på en gång, det kändes bättre. Jag ville verkligen berätta det här om mig själv också, speciellt för alla jag har haft kontakt med under de här åren, för det är nog en stor orsak till varför vissa relationer har slutat som de gjort. Det känns verkligen som någon har plockat bort massor av stenar från mina axlar nu, med det här inlägget försvann ytterliggare en. Nu vet ni.
- Madeleine
